Första

"Jag kommer och hämtar dig på söndag kväll med mopeden, och så kör jag hem dig tidigt imorgon bitti, okej?" frågade han och log mot henne. Den unga kvinnan kände hur hjärtat snörpte till inuti hennes bröst, åh, hur skulle hon alls kunna säga något om detta till honom..?
"Jag kan nog inte sova över hos dig ändå, älskling" svarade hon dröjande, tog tag i hans hand och vände blicken ned i marken. "Mamma vill inte att jag gör det."
"Varför vill hon inte det?" Hans svar kom snabbt. "Är hon arg på dig? Eller är hon arg på mig?" Han drog ett andetag innan han fortsatte. "Eller vill hon att vi ska göra slut?"
    Hur kunde han hela tiden sätta exakta orden på det outtalade? Det brände av påträngande tårar i hennes ögon, alla jobbiga känslor började stiga inom henne igen.
"Jag... jag vet inte" viskade hon till svar. "Kan vi inte gå någon annanstans? Jag är rädd att någon kan höra", sade hon och nickade mot de öppna fönsterna på huset som var hennes familjs.
    Han nickade, slöt sin hand hårdare kring hennes och reste sig upp från den kalla stentrappan. Leendet var borta från hans ansikte, istället hade ansiktsdragen blivit stelare, mer spända. Ett styng av kärlek spred sig inom flickans kropp när hon lät blicken snabbt vandra över hela hans kropp; det långa, vackra svarta håret, hans mörkbruna och glittrande ögon, det fina, välformade ansiktet, de mjuka läpparna som så ofta mött hennes egna, hans kropp, den mörkt solbrända huden... Åh, som hon älskade honom. Blotta tanken på att aldrig mer ha honom i sin närhet, att aldrig mer röra vid honom, känna hans hud mot sin, hans hjärtslag... Kärleken som genomsyrade henne fick det hon var tvingad till att göra att kännas ännu mera smärtsamt; det var outhärdligt.
    Några timmar tidigare hade det regnat, men nu


RSS 2.0